det finns nog ingen som förstår mig just nu. såfort jag blir ensam så gråter jag. o när jag väl är med folk så känner jag mig bara ivägen. just nu, mest av allt önskar jag att mina föräldrar levde, så jag kunde åka dit och bara vara. o att dom kunde säga har betalt din biljett hem nu kom med dig.. ditt rum finns kvar här. o att jag kan säga till david att jag åker hem en stund till mamma o pappa, men de kan jag inte. för det finns inget sånt för mig. o jag tycker de är jätte jobbigt att känna mig ivägen tillomed för min egen pojkvän. jag vill att han ska kunna göra saker utan att behöva tänka på mig att jag måste ha något att göra. jag mår jätte dåligt över det..